Börjar komma in i det nu. Tanken att jag bor här är fortfarande konstig. Jag börjar lära känna familjen, men såklart kommer det ta tid. Barnen är roliga att vara med, men de bråkar mycket med varandra som syskon brukar göra. Varför kan inga barn vara som mig och Linus? Haha. Okej, vi bråkade säkert när vi var i den åldern.

Men på ett sätt längtar jag till när jag kommer känna mig helt hemma och bekväm med allt. Just nu känns allt tillfälligt. Det kommer. Jag vet.

Jag har nu varit i USA i en vecka. Men så mycket har hänt att det känns mycket längre. Jag längtar inte hem, men såklart saknar jag folket där hemma. Jag har också börjat sakna de härliga människorna jag träffade på au pair skolan. Jag gissar att jag börjar bli sällskapssjuk.