Man fick en fin liten bok av Cultural Care. Den tog upp allt man skulle kunna förvänta sig av sitt år. Hur man bäst skulle hantera hemlängtan och kulturkrock. När jag åkte var jag beredd och även fast det var krångligt vissa dagar så funkade det. Ingenting förberedde mig över hur satans svårt det skulle kännas att komma tillbaka till Sverige igen. Det är som en kulturkrock åt andra hållet. Och det känns så satans dumt att ha sådana känslor för nu är jag hemma hos min älskade familj igen och träffar vänner jag inte sett på över ett år. Det är bara tungt att tänka på vad man lämnade kvar när man åkte. Jag byggde upp ett liv där med. Hade en familj, ett hus, hundar, vänner, vanor. Och det livet kommer jag aldrig få igen. Jag vet innerst inne att jag gjorde rätt som inte förlängde. Jag kände mig klar på nåt vis. Klar med jobbet i alla fall. Inte klar med livet där.

Jag tror också att jag blir såpass låg över att hålla mig själv mer eller mindre sysslolös. Jag insåg nog inte förrän jag kom hit igen hur få av mina vänner som faktiskt bor kvar i Göteborg. Vilket innebär att jag mest sitter hemma på ändan och inte gör nåt. Nästa vecka kan jag förhoppningsvis få lite jobb, så jag kan känna att jag gör lite nytta. Jag vet att det bara är en svacka jag hamnat i. Jag kommer snart komma in i det mer. Känns bara svårt för ingen i min närhet vet vad jag går igenom. Ingen av dom har vart med om det som jag har gjort. Ingenting varar för evigt, det är en sak som är säker.

Sverige

Blev dålig uppdatering de sista dagarna, men jag har inte haft tid eller ork att skriva. Var för upptagen med att spendera den sista tiden med de jag tycker om. Det var en bra tid i alla fall, även fast den mest ledde upp till att jag skulle åka. Det enda jag kunde fortsätta tänka var bara: Är det här den sista gången jag gör detta?

Nu sitter jag här. I mitt rum i Sverige. Allt känns så litet på nåt sätt. Och allt är så välkänt. Jag håller hårt i mina minnen från staterna, för det känns lite som en dröm bara. Som att jag knappt vart borta. Ändå känner jag en förändring inom mig. Jag har växt. Kanske växt ifrån Kärra lite. Jag vet inte. Jag känner i alla fall att det ska bli skönt att börja mitt svenska liv sen. Men först ska jag bara ta det lugnt och umgås med min älskade familj. Är skönt att vara med människor som känner en intill roten. Som man kan känna sig fullkomligt bekväm med i alla situationer. Hur mycket av en familj min amerikanska än blev, så slår ingen min riktiga. Jag saknar dom redan. Barnen, hundarna, huset, Sarah. Men samtidigt är jag glad över att vara hemma igen. Det är ändå här jag hör hemma.

Min tidsuppfattning är helt fel. Nu måste jag tänka att det är 6 timmar åt andra hållet, vilket är lite krångligt. Förhoppningsvis kan jag skypa med dom snart. För det är något vi alla vill. Behålla kontakten. Min värdmamma har både sagt att jag ALLTID är välkommen tillbaka och att jag alltid kommer vara en del av familjen och att hon vill att dom ska komma till Sverige någon gång och besöka mig. Jag hoppas verkligen att det blir av, för då kommer de få en kulturchock åt andra hållet. Jag tror det kommer hjälpa dom att förstå mig mer.

Nu framöver ska jag mest försöka träffa mina vänner igen. I helgen kommer Simon upp och sen ska jag fika med Carro och Becka och ut med Ida. Ska bli grymt kul att se alla igen. Sjukt samtidigt. Jag träffade Ida igår och det kändes lite skumt. Som att inget hade förändrats. Inga månader hade gått. Vi hade setts förra veckan. Men det är väl så det ska kännas när man har riktiga vänner. Saknat henne hade jag gjort i alla fall.

Kan inte förstå att jag är här igen!

Tillbaka från NYC. Det har vart härligt att se staden igen, även fast vädret sög. Har fått shoppa lite, njuta av utsikten, tacka nej till dateförslag och bott med tre killar. Nu måste jag sova, ska ut och panikshoppa möjliga kläder till morgondagens utgång.

Tiden tickar ner så läskigt fort mina vänner, förstår inte hur jag ska klara av att säga hejdå till alla på måndag. Får en klump i magen bara av att tänka på det. All good things come to an end...