And the sickness continues...

Nu är det bara löjligt. Jag blir inte bättre. Istället blir det nästan sämre. Halsen gjorde så ont i morse att jag kände för att gråta. Blir det inte bättre till imorgon, får jag gå till vårdcentralen. Jag behöver ändå gå dit, för jag vill ha min hälsoundersökningslapp. Jag har i alla fall fått gjort klart min visumansökan. Dock är jag livrädd att jag ska ha gjort nåt fel. Men jag tittade igenom det många gånger för att vara säker att det inte stod fel någonstans. Så förhoppningsvis är allt perfekt.

Det är när man är lite nere som man ska titta på denna videon.

Att bli frisk...

Jag har vart sjuk sen i tisdags. Febern håller i sig. Jag hoppades verkligen att jag skulle bli frisk tills idag eftersom jag skulle köra till Borås och Jönköping för att mysa hemma hos Becka med Carro. Jag åker om två veckor och ville så gärna ha en kväll med dom. Jag är ledsen. Och jag mår dåligt. Jag vill bara bli frisk. NU.

Sitter i soffan i vardagsrummet, vilket jag har gjort nonstop sen i onsdags. Hela familjen är lite halvrisig och sitter med mig. Det blir nog en till heldag i soffan. Jag sitter i mitt favorithörn, men min kropp är på sånt dåligt humör att hur jag än sitter så är det inte bekvämt.

Jag har lite tur i oturen i alla fall. Tur att sjukdomen kom den här veckan, istället för nästa, när jag ska åka upp till Stockholm och skaffa visum. Tur att sjukdomen inte kom veckan jag ska åka till USA. Men helst vill man ju inte bli sjuk alls. Jag börjar bli riktigt trött på det nu...

Fredagkväll

Gårdagens långa lista blev avklarad. Skönt att det mesta inför resan nu är fixat. Har suttit med visumansökan en stor del av dagen. Förutom att jag måste ta ett kort och ladda upp det på hemsidan och skriva under digitalt så är den helt klar. Jätteskönt. Personbeviset kom på posten idag dessutom. Det gick fort.

Jag har gjort min första provpackning. Jag hade redan skrivit en packningslista över vad jag vill ha med mig, så jag bara la in allt in min fina resväska. Sen vägde jag den. Runt 13,5 kg. Skönt! Nu har jag lite att röra mig med.

Att göra idag:

* Ringa banken om tid - måndag?

* Göra klart visumansökan

* Ringa skatteverket - skaffa personbevis

* Scanna in papper - maila CC

* Kolla om att pausa abonnemang på Tele2

* Ringa lufthansa om väskor

* Ta ner resväskan och mät den

* Säga upp sportlifekortet

* Bli frisk!

Bara för att man är sjuk och sitter hemma, kan man ändå inte ligga på latsidan. Inte när man åker till USA om mindre än 3 veckor. Blir dock ändå en dag i soffan. Det är inget fysiskt jag behöver göra i alla fall. Jag skickar upp min bror på vinden för att hämta väskan. Jag har lust att provpacka för att se hur illa ute jag är. Haha.

Irony

Lite roligt är det att ha feber när man går på en hälsoundersökning. Lite ironiskt.

" - Hej, skriv på här för att bekräfta att jag är fullt frisk."

Det gick bra i alla fall, bara att jag inte vet när jag vaccinerades mot alla sjukdomar, vilket de måste veta. Min läkare ska ta reda på det och sen ringa mig, jag hoppas att det går fort, lappen är redan försenad.

Och ja. Jag har feber nu. Härligt. Smått halvdöende. Har vart hemma från jobbet och ska vara det imorgon också. Jag ska använda den lediga tiden effektivt. Ska ringa massa samtal och göra klart min visumansökan. Fortfarande mycket att fixa...

Sjuk

Jag går runt på jobbet. Det gör ont i hela kroppen. Huvudet känns tungt och det gör ont att svälja. Jag har fått lite halvkasst i flera dar nu, men det är som värst nu. Förhoppningsvis blir det inte värre. Jag har ingen feber, men det är jobbigt att arbeta ändå. Jag får hålla ut. Bara tre dar kvar, sen ska jag ju sluta.

Förövrigt mailade jag min kompis i Stockholm och han verkade tycka att det skulle vara trevligt att träffa mig när jag är där. Härligt. Får ringa min morbror och förvana honom att jag kanske måste bo hos honom två nätter. Får prata med Nathalie när hon kommer hem från Thailand, vilket förhoppningsvis borde vara snart.

Jag tänker friska tankar. Imorgon är jag helt frisk igen!

Oh my goodness

Insåg precis att det faktiskt bara är tre veckor kvar tills jag åker. Som jag sa igår, jag kan verkligen inte förstå det. I mina tankar snurrar USA. På jobbet frågar alla hur det känns. Jadu. Overkligt.

För tillfället funderar jag mest över visumansökan, kort jag ska ta, packningen och Stockholm. Vart ska jag bo? Jag har en morbror, men såg så fram emot att bo hos Nathalie. Ska jag underhålla mig själv i över två dar själv? Tydligen. Kan inte shoppa nåt heller, för jag kan ändå inte ta med några mer kläder i min packning, som redan kommer vara så tung som den får bli.

Jag funderar på att kontakta en gammal kompis som bor där uppe. Men vi har inte pratat på över ett år, så jag vet inte riktigt. Det kanske skulle bli konstigt.

Förresten, jag har en annan blogg, men jag bloggar här från och med nu. Så det kommer inte bara vara au pair saker som jag skriver om. Ska snart gå och lägga mig, jag jobbar imorgon. Mamma är fortfarande sjuk så jag kommer vara hennes vikarie. Det funkar bra.

La nyss ut en massa bilder från min mobil på facebook. Jag har haft min mobil sen slutet av augusti 2008, så det har blivit en del roliga minnen som sparats där.

Mitt online-möte blev inte av. Jag satt igår vid datorn och uppdaterade sidan hur många gånger som helst. Inget möte. Jag ringde CC idag. Det hade blivit nåt fel, men jag fattade inte riktigt vad. Nytt möte bokat, men det är när jag är i Stockholm. Hm? Jag hade inte tänkt ta med mig datorn. Vet dessutom inte var jag kommer sova ens. Nathalie måste ju tyvärr åka ner till Göteborg för begravning.

Fick mina visumpapper idag också. Jösses vad mycket som ska fixas. Dessutom är dom stenhårda på ambassaden. Inga elektroniska prylar, alltså ingen mobil. Inga stora väskor. Inget sällskap. Får ta tag i att fylla i allt som ska göras, men inte just nu. Nu är jag trött efter jobbet. Dessa kaxiga treor tar död på mig. Usch.

Much to do

Jag har precis läst igenom "prepare for your year"-boken man får från CC. Ska nämligen ha onlinemöte i kväll och där finns massa frågor man ska svara på. Det stod mycket nyttigt i den. Men än så länge känns det fortfarande overkligt.

Jag vet inte hur jag kommer må där borta. I boken stod det mycket om homesickness. Vilka symtom man kan få och hur man ska göra för att hantera det. Jag vet att jag kommer sakna mitt hem väldigt mycket, men jag hoppas samtidigt att jag inte låter det hindra mig från att leva till max där borta.

Idag ska jag ta kort på mig själv till det internationella körkortet. Ska försöka skicka alla papper till motormännens riksförbund, så jag får hem körkortet i tid. Och i veckan är det hälsoundersökning på gång. När den väl är klar är det bara visumet kvar, sen är alla papper klara och inskickade. Skönt.

The beginning

Jag vet inte när det var jag först fick idén. Det var längesen. Tanken hade nog redan funnits i slutet av nian. För grejen var den att jag då inte hade någon aning om vad jag ville bli. Vilken utbildning jag ville gå efter gymnasiet. Jag hoppades att jag på tre år kunde lyckas komma underfund med vad jag ville satsa på. Men åren på gymnasiet gick. Jag hade ingen aning vad jag ville. Men jag hade en plan. Något som jag gick och funderade på.

Jag vet inte när det var jag bestämde mig för att ansöka som au pair, men det var i början av 2010 som jag gick på informationsmöte och började fylla i ansökan. Tillräckligt med barnerfarenhet hade jag. Det enda som fattades var körkortet. Det skulle jag fixa, lätt som en plätt. Tyvärr så drog det ut med tiden. Ansökan blev klar någon gång i april. Min plan från början hade varit att ha tagit körkort i början våren. Men så blev det inte. I början av sommaren gick jag till körskolan och bokade massvis med körlektioner och allt började på allvar.

Jag körde och körde. Undvek att plugga teori, fast jag visste att jag var tvungen. Jag körde halkan, var på riskettan och gjorde massa teoriprov på körskolans datorer. Jag ville så gärna få körkortet, för det var det enda som fattades! När det var klart kunde jag äntligen bli antagen till programmet, få familj och komma iväg.

Teoriprovet kom. Mycket nervositet, men sedär. Det gick bättre än förväntat och så var det bara uppkörningen kvar. På morgonen innan uppkörningen körde jag med körläraren. Det kändes super. Hon var nästan övertygad att jag skulle klara det. Men. Nej. Det tog hårt. Varför skulle allt ta sån tid?

Nästan en månad senare, den 30 september, var det dags igen. Jag mådde betydligt sämre. Hade precis blivit dumpad och kände hur jävla mycket jag ville! Och plötsligt satt jag där i bilen med kontrollanten bredvid som meddelade att jag hade blivit godkänd. Underbar känsla.

Jag grät, kunde knappt andas. För det var så mycket mer än att jag bara hade fått mitt körkort. Jag såg nu min framtid framför mig. Jag kunde äntligen bli antagen.

Även det drog ut på tiden. Jag behövde nu ändra hela min ansökan, för en del saker hade förändrats sen april och Cultural Care hade dessutom infört online ansökan. Tillslut blev jag klar. Efter lite strul med referenserna blev jag äntligen antagen!

Efter diverse familjematchningar som inte ens hörde av sig började det kännas lite kasst. Varför ville ingen ha mig? Inte ens prata med mig. Men så. Den 8e januari fick jag en ny match. Hade dessutom fått mail från värdmamman som skrev att jag verkade perfekt för hennes familj och att hon gärna ville prata med mig i telefon. Vi bestämde att hon skulle ringa 19.oo dagen efter. 2 timmar var kvar. Jag var så nervös. En timma. Åh herregud. Klockan slog 19.00. Och hon ringde inte. Det gick en halvtimma. Hon hade fortfarande inte ringt. Jag fick lite panik. Men tillsist ringde min telefon och en från CC sa att hon hade en potentiell värdfamilj på andra linjen. Hon kopplade ihop oss och sen fick vi prata med varandra. Min engelska kändes kass. Jag stammade. Kom inte på ord. Använde ordet typ en gång. Men samtalet gick ändå bra. Hon verkade väldigt trevlig och vi pratade i nästan en timma. Vi pratade som om det var klart.

Efter samtalet var jag alldeles paff. Gick det verkligen så fort? Var det klart nu? Hade jag fått en familj? Två dagar senare på morgonen innan jobbet såg jag mailet. Det var klart. Hon hade tackat jag och jag hade fått mitt datum. Jag började gråta av glädje och chock. Sinnessjukt.

Den 14 februari ska jag åka till USA!