Nu sitter jag här. I mitt rum i Sverige. Allt känns så litet på nåt sätt. Och allt är så välkänt. Jag håller hårt i mina minnen från staterna, för det känns lite som en dröm bara. Som att jag knappt vart borta. Ändå känner jag en förändring inom mig. Jag har växt. Kanske växt ifrån Kärra lite. Jag vet inte. Jag känner i alla fall att det ska bli skönt att börja mitt svenska liv sen. Men först ska jag bara ta det lugnt och umgås med min älskade familj. Är skönt att vara med människor som känner en intill roten. Som man kan känna sig fullkomligt bekväm med i alla situationer. Hur mycket av en familj min amerikanska än blev, så slår ingen min riktiga. Jag saknar dom redan. Barnen, hundarna, huset, Sarah. Men samtidigt är jag glad över att vara hemma igen. Det är ändå här jag hör hemma.
Min tidsuppfattning är helt fel. Nu måste jag tänka att det är 6 timmar åt andra hållet, vilket är lite krångligt. Förhoppningsvis kan jag skypa med dom snart. För det är något vi alla vill. Behålla kontakten. Min värdmamma har både sagt att jag ALLTID är välkommen tillbaka och att jag alltid kommer vara en del av familjen och att hon vill att dom ska komma till Sverige någon gång och besöka mig. Jag hoppas verkligen att det blir av, för då kommer de få en kulturchock åt andra hållet. Jag tror det kommer hjälpa dom att förstå mig mer.
Nu framöver ska jag mest försöka träffa mina vänner igen. I helgen kommer Simon upp och sen ska jag fika med Carro och Becka och ut med Ida. Ska bli grymt kul att se alla igen. Sjukt samtidigt. Jag träffade Ida igår och det kändes lite skumt. Som att inget hade förändrats. Inga månader hade gått. Vi hade setts förra veckan. Men det är väl så det ska kännas när man har riktiga vänner. Saknat henne hade jag gjort i alla fall.
Kan inte förstå att jag är här igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna ett avtryck