Man fick en fin liten bok av Cultural Care. Den tog upp allt man skulle kunna förvänta sig av sitt år. Hur man bäst skulle hantera hemlängtan och kulturkrock. När jag åkte var jag beredd och även fast det var krångligt vissa dagar så funkade det. Ingenting förberedde mig över hur satans svårt det skulle kännas att komma tillbaka till Sverige igen. Det är som en kulturkrock åt andra hållet. Och det känns så satans dumt att ha sådana känslor för nu är jag hemma hos min älskade familj igen och träffar vänner jag inte sett på över ett år. Det är bara tungt att tänka på vad man lämnade kvar när man åkte. Jag byggde upp ett liv där med. Hade en familj, ett hus, hundar, vänner, vanor. Och det livet kommer jag aldrig få igen. Jag vet innerst inne att jag gjorde rätt som inte förlängde. Jag kände mig klar på nåt vis. Klar med jobbet i alla fall. Inte klar med livet där.

Jag tror också att jag blir såpass låg över att hålla mig själv mer eller mindre sysslolös. Jag insåg nog inte förrän jag kom hit igen hur få av mina vänner som faktiskt bor kvar i Göteborg. Vilket innebär att jag mest sitter hemma på ändan och inte gör nåt. Nästa vecka kan jag förhoppningsvis få lite jobb, så jag kan känna att jag gör lite nytta. Jag vet att det bara är en svacka jag hamnat i. Jag kommer snart komma in i det mer. Känns bara svårt för ingen i min närhet vet vad jag går igenom. Ingen av dom har vart med om det som jag har gjort. Ingenting varar för evigt, det är en sak som är säker.