Sitter och läser en god väns blogg där hon precis har lagt upp bilder på diverse vänner och gamla klasskompisar och vad de har hittat på det senaste och jag måste säga att det känns lite. Självklart visste jag att det skulle bli såhär. Deras liv fortsätter utan mig. Och det är priset man får betala för att vara iväg så här. Men ibland önskar jag att jag bara kunde vara hemma ett tag. Krama om alla jag älskar och sova en natt i min säng. Men tiden går fort och utan att jag ens kommer vara medveten om det, så kommer det vara dags att åka hem igen. Och alla de som jag lämnade där hemma, är förhoppningsvis kvar och vill träffa mig.

Jag längtar så sjukt mycket till den 11 juli nu. Då kommer jag träffa mamma, pappa och Linus igen. Efter nästan 5 månader utan dom. För vissa vänner är jag van att sakna. De bor en bit bort och jag har ändå inte kunnat träffa dom så ofta. Men min familj. Dom har alltid varit där. Nästan varje dag. Det längsta jag har varit ifrån mamma och pappa är runt 3 veckor. Och nu är det snart 4 månader. Visst, man har ju skype, men det är ju inte samma sak alls.

Men även fast man kanske känner sig lite låg ibland, så är det så himla värt det. Detta året kommer jag komma ihåg i resten av mitt liv. 2011-2012. Mitt år i USA.