Ibland fattar jag att jag faktiskt är här. Det är inte någon dröm eller ens något tillfälligt. Jag bor här nu. Så långt hemifrån. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag väl åkte iväg. Jag hade förhoppningar, men försökte stilla dom lite för att inte bli besviken. Jag försökte ha ett öppet sinne och anpassa mig till det nya livet. Och det har ju gått bra hittills. Det finns dagar det känns tyngre. Dagar då man skulle göra vad som helst för att bara få vara hemma i Sverige igen, krama om familjemedlemmar och åka iväg för att träffa en bra kompis. Men även på dom dagarna ångrar jag inte en sekund att jag åkte hit. Man har dåliga dagar i Sverige också.

Hittills har jag brytit ihop en gång. Jag var sjuk och försökte få en av flickorna att göra sina läxor, medan hon var på riktigt dåligt humör och tog ut det över mig. Jag hatar att bråka och tjata, vilket jag fick göra. Och efter ett par hårda kommentarer från henne blev det för mycket. Jag bröt inte ihop framför dom, för det skulle inte blivit bra. Jag gick iväg en stund. När jag kom tillbaka undrade dom varför jag varit borta såpass länge och bad om ursäkt. Det var ingen bra dag.

För tillfället har jag väldigt svårt att få en bra relation med pojken i familjen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att bli hans kompis. När jag först kom lekte jag med alla och dessutom med honom ensam, men det senaste har det mest blivit lek med flickorna. Det känns ibland som han tycker jag är löjlig och okunnig. Jag vill så gärna ha en bra relation och leka med honom också, men det är svårt som sagt.

Allt börjar kännas som vardag nu, men det finns fortfarande saker som är lite osäkra och som inte har hunnit bli rutin än. När det väl är gjort så kommer jag nog känna mig helt hemma här. När det gäller värdmamman och värdmormorn så är jag så glad att jag har dom. Båda är öppensinnade, förstående och uppskattande, vilket gör allt mycket lättare. Visst känns det fortfarande ibland som jag är gäst i deras hus, men de gör sitt bästa för att jag ska känna mig hemma. Eftersom min värdmamma jobbar såpass mycket så har jag fått bäst kontakt med värdmormor. Igår satt vi och hade ett långt samtal om allt möjligt efter middagen. Jag älskar sådana spontansamtal som bara flyter på. Det känns skönt att även fast inte värdmamman är hemma, så har jag ändå henne att vända mig till.

Är livet här som jag förväntade mig att det skulle vara? Både och. Nu i efterhand vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig. Jag förväntade mig kulturkrock, vilket det har blivit. Jag saknar saker som jag aldrig trott jag skulle sakna, som toaborste, disktrasa och diskborste. Haha.

Men jag trivs och det är det som är det viktigaste. Tiden kommer gå så fort att snart är jag tillbaka i Sverige igen. Därför får jag försöka leva livet till det yttersta helt enkelt. Jag är ju i USA för bövelen!